Den 19 september disputerade en av Sphinx förläggare, Kristoffer Noheden, med avhandlingen Haloed objects on mental parade: myth and magic in post-war surrealist cinema och är numera alltså filosofie doktor i filmvetenskap.

Kort därefter drog förlaget till bokmässan i Göteborg. Vi sålde en massa böcker och träffade en hel del nya och gamla läsare. Så här såg det ut i montern vi delade med Vertigo förlag.

Nu väntar vi på recensioner av Galen kärlek och planerar kommande utgivning.

Slutkorrektur. En sista genomläsning (som föregåtts av många) av det satta manuset för att upptäcka och åtgärda de sista felen.

Efter vad som alltid känns som alldeles för lång väntan står det en pall böcker utanför porten. Oftast sliter man upp en av lådorna direkt på trottoaren, men eftersom regnet öste ner denna gång fick det vänta tills alla lådor var inburna.

Sedan skickas förhandsbeställningar och recensionsexemplar ut.

Firar därefter med folköl och med att inte kunna sluta bläddra i den nya familjemedlemmen.

Köp fler böcker av oss så att vi slipper riskera livet varje gång vi måste ta oss in där!

1988 utkom Dorothea Tannings självbiografi Födelsedag på Trevi förlag. Några år senare gav Bokvännerna ut hennes Världar i miniatyr om Max Ernst i Jonas Ellerströms översättning.

ellerströms förlag gav i sin serie Salt för vindarna 2006 ut både Leonora Carringtons fantastiska novellsamling Den ovala damen och Månstycken av den svenska konstnären och poeten Greta Knutson. De har också gett ut en spännande bok med texter av konstnären Meret Oppenheim.

Innan Hans fru Judith debuterade Emma Lundenmark 2010 med diktsamlingen Organica Fläktrum på Styx förlag.

Vertigo förlag har gett ut flera verk av tyska Unica Zürn: Mörk vår & Jasminmannen (2004) och Semester på Maison Blanche och andra texter (2014).

Misströsta inte, det är inte lika dramatiskt som det låter. Sphinx kommer att ge ut precis samma sorts litteratur i framtiden, inget förändras mer än att vi inte tycker att vi behöver särskilja de kvinnliga författarna längre. Vi har uppnått det vi ville: att visa att kvinnliga surrealister inte tillnärmelsevis är så sällsynta som historieskrivningen ofta får det att verka.

Nio böcker har det blivit i serien som 2007 inofficiellt inleddes med Rikki Ducornets Fläcken, som i efterhand blev nr 00. Den sista boken blev Ithell Colquhouns Hermogenes gås 2013.

Leonora Carringtons populära Hörluren är slutsåld, men resten av böckerna går fortfarande att beställa här.

Slumpens spöke må vara begränsad till omfånget och föga uppmärksammad i Burroughsforskningen, men för oss har den alltid framstått som en av Burroughs vackraste, sorgligaste och mest magiska romaner. Här har den åldrade författaren hittat fram till en ömhet som tar sig uttryck i en känsla av närhet till djur och natur. Huvudpersonen kapten Mission utvecklar ett nära förhållande med de spöklika lemurerna på Madagaskar, som speglar Burroughs egen kärlek till katter.

Men Burroughs har inte blivit sentimental. Han målar upp en blodisande vision av en alienerad Kristus som har bestulit världen på magi genom att upprätta ett mirakelmonopol. Och kärleken till djur sträcker inte sig till människan, eller “homo sap” som han så föraktfullt benämner vår vidriga ras i boken. Idyllen splittras av människans nedrighet: “Den sista hjortlemuren fälls av en jägares pil.” Burroughs svarar genom att släppa lös alla historiens sjukdomar över homo sap. Apokalypsen har sällan varit så lustfyllt grotesk och författaren sällan vältrat sig så i uppfinningsrik svart humor som när han får låta mänskligheten gå under.

Det är 17 år sedan Burroughs dog, men det ekologiska medvetandet och insikten i kristendomens lömska avförtrollning av världen, som de tar sig uttryck i Slumpens spöke, är bara några av anledningarna till att hans knarriga röst kommer att tala till oss i många år till.

Den avgjort mest passionerade recensionen står emellertid Carl-Michael Edenborg för i Aftonbladet. Han hyllar Roussels prioritering av poesi framför psykologism och Locus Solus för att den skänker “en ovärderlig pust av syre i denna trötta sump” som utgörs av vår tids romanideal. Finare omdöme kan en bok knappast få.