William S. Burroughs 100 år

I dag är det 100 år sedan William S. Burroughs föddes. Svenska Dagbladet uppmärksammar jubileet med en understreckare av författaren och översättaren Kristoffer Leandoer. Det är kanske inte så konstigt att Leandoer inte nämner Burroughs sista roman Slumpens spöke, som Sphinx har gett ut. Men vi tycker förstås att den är värd att uppmärksammas.

Slumpens spöke må vara begränsad till omfånget och föga uppmärksammad i Burroughsforskningen, men för oss har den alltid framstått som en av Burroughs vackraste, sorgligaste och mest magiska romaner. Här har den åldrade författaren hittat fram till en ömhet som tar sig uttryck i en känsla av närhet till djur och natur. Huvudpersonen kapten Mission utvecklar ett nära förhållande med de spöklika lemurerna på Madagaskar, som speglar Burroughs egen kärlek till katter.

Men Burroughs har inte blivit sentimental. Han målar upp en blodisande vision av en alienerad Kristus som har bestulit världen på magi genom att upprätta ett mirakelmonopol. Och kärleken till djur sträcker inte sig till människan, eller “homo sap” som han så föraktfullt benämner vår vidriga ras i boken. Idyllen splittras av människans nedrighet: “Den sista hjortlemuren fälls av en jägares pil.” Burroughs svarar genom att släppa lös alla historiens sjukdomar över homo sap. Apokalypsen har sällan varit så lustfyllt grotesk och författaren sällan vältrat sig så i uppfinningsrik svart humor som när han får låta mänskligheten gå under.

Det är 17 år sedan Burroughs dog, men det ekologiska medvetandet och insikten i kristendomens lömska avförtrollning av världen, som de tar sig uttryck i Slumpens spöke, är bara några av anledningarna till att hans knarriga röst kommer att tala till oss i många år till.